Hundra frågor utan svar
Kategori: Livet, Personligt, Ungdomar
Alla texter jag skriver innehåller hundra frågor. Men aldrig några svar. Och jag vet faktiskt inte varför det blir så. Men nu känns hela mitt liv som ett stort frågetecken. Det enda jag vet är att jag är full av uppdämda känslor som inte kan komma ut. Sorg, ilska, avundsjuka, osäkerhet, hat och en tung trötthet som ständigt hänger över mig som ett svart moln. Jag har tappat bort mig själv i mina känslor och det känns som om jag faller. Faller, faller och faller längre och längre ner. Till slut kommer jag att slå i den hårda betongen och hela jag kommer att gå sönder. Jag kommer att gå i tusen bitar. Och ingen kommer att finnas där för att plocka upp bitarna av mig. Eftersom alla andra är i samma position som jag. Alla andra känner exakt likadant. Just nu. Alla andra sitter hemma och tänker att ingen förstår vad de går igenom. Att man har det värst av alla. Man gör dumma saker, misstag, för att försöka fylla ut sitt meningslösa liv och glömma alla känslor för en kort sekund. Man stänger av. Men när verkligheten väl kommer ikapp en så står man där. Fast vid ett vägskäl. Man stirrar på personen man var och personen man blivit. Och man vet inte hur man har hamnat där. Vad man har gjort för att förtjäna det här. Då känns allting bara tomt. Meningslöst igen. För man har ingen aning om vad man ska välja. Man är inte ens medveten om att det fanns ett val förrän det är för sent. Inte förrän man ligger där på badrumsgolvet i fosterställning med tårar rinnande längs kinderna i ett försök att hålla ihop sig själv. Inte förrän då förstår man vad man har gjort mot sig själv. Man har låtit tiden rinna förbi en utan att leva. Man har bara varit en åskådare istället för stjärnan i sitt eget liv. Och det är först då man inser. Att man bara har slängt bort sin egen chans. Man har levt som en kopia. Man har varit levande död. Bara för att passa in. Så sjukt är vårt samhälle idag. Alla ungdomar känner såhär. Men allting har blivit så skruvat så ingen förstår. Ingen vågar se sanningen i vitögat och göra något åt detta. För att man är rädd för att sticka ut. Å, onda cirkel vik hädan. Låt mig vara den jag vill vara, låt mig vara mig själv.
